Ett år som singel
Idag är det exakt ett år sedan killarnas pappa lämnade mig. Det va en helt vanlig dag, jag hade jobbat, hämtat killarna från dagis o stod hemma o lagade mat. Då kom han hem från jobbet o frågade om det va nåt jag ville berätta. Jag förnekade att det va nåt men då kastade han sanningen i ansiktet på mig, han visste att jag varit med en annan. Sen vräkte han ur sig en hel del för att sen vända på klacken o lämnade mig o barnen gråtandes efter sig. Vart han tog vägen vet jag inte.
Men jag fick ett enormt stöd o massor av hjälp av mina vänner.
Dagen efter flyttade jag in hos Ida, utan henne vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Så där bodde jag på hennes soffa i 5 veckor.
Jag försökte att leva någorlunda normalt, gick till jobbet o umgicks med mina vänner. Men hela tiden ville jag bara en sak, jag ville tillbaka till killarna o deras pappa. November gick o vi hattade fram o tillbaka om hur vi skulle göra, men jag vill nog mer än va han ville.
I december så flyttade jag till min första lägenhet o helt plötsligt stod jag på egna ben o hade ett eget hem att ta hand om, men då kom oxå första ångest attacken. Senare under december så gjorde killarnas pappa klart för mig att han o jag va över, han hade träffat en ny.
Med hjälp av vänner så tog jag mig framåt o jag kände mig starkare för varje dag som gick även om jag led av ångest o depressioner. I slutet av januari började jag känna mig som en normal människa igen. Jag hade en vanlig vardag igen o jag såg äntligen ljuset i tunneln.
I februari kände jag att jag va back on track. O livet rullade på.
Men jag fick ingen ro i kroppen, killarnas pappa va på mig hela tiden o talade om hur dålig mamma jag va, o att han skulle ta killarna ifrån mig. Jag va livrädd att han skulle lyckas. Men som tur va fick jag behålla dom. Men han höll på att prata illa om mig o fick mig att börja må riktigt dåligt igen, men som tur va så fanns Danne där för mig o även mina andra vänner. Men Danne va den som fick mig att inse hur sjuk jag va o när jag sen bröt ihop på jobbet fick jag mig en riktigt tankeställare o ringde familjeläkaren på en gång o fick en tid för att prata. O det va nog det bästa jag gjort på väldigt länge. O mitt i allt elände så kom ett ljus, jag hade fått ny lägenhet o skulle äntligen få flytta in till stan igen. Men jag kunde inte riktigt glädjas över det eftersom jag va i min värsta svacka någonsin. Men med proffesionell hjälp så va jag snart på rätt väg.
Flytten gck jättebra med hjälp av familj o vänner o jag kunde äntligen glädjas över allt.
Under tiden jag fick terapi så bestämde jag mig för att killarnas pappa ALDRIG skulle få sätta sig på mig igen. O det har han inte fått.
Det har varit det tuffaste året i hela mitt liv men nu är jag starkare än någonsin o njuter av livet.
Har visserligen varit på jakt efter en ny att dela livet med, men jag känner att jag inte behöver det. Jag fixar det här själv, jag har två killar som jag älskar mer än nånting annat o dom har nu en glad mamma som kan njuta av allt o som har kraften att vara med dom.
Tänk att ett år går så fort, men tänk va mycket jag har fått lära mig under detta år, saker som förut varit en självklarhet att nån annan ska göra åt mig.
Jag står nu mitt i livet o jag älskar varje dag av det!!
Hörs!!
Men jag fick ett enormt stöd o massor av hjälp av mina vänner.
Dagen efter flyttade jag in hos Ida, utan henne vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Så där bodde jag på hennes soffa i 5 veckor.
Jag försökte att leva någorlunda normalt, gick till jobbet o umgicks med mina vänner. Men hela tiden ville jag bara en sak, jag ville tillbaka till killarna o deras pappa. November gick o vi hattade fram o tillbaka om hur vi skulle göra, men jag vill nog mer än va han ville.
I december så flyttade jag till min första lägenhet o helt plötsligt stod jag på egna ben o hade ett eget hem att ta hand om, men då kom oxå första ångest attacken. Senare under december så gjorde killarnas pappa klart för mig att han o jag va över, han hade träffat en ny.
Med hjälp av vänner så tog jag mig framåt o jag kände mig starkare för varje dag som gick även om jag led av ångest o depressioner. I slutet av januari började jag känna mig som en normal människa igen. Jag hade en vanlig vardag igen o jag såg äntligen ljuset i tunneln.
I februari kände jag att jag va back on track. O livet rullade på.
Men jag fick ingen ro i kroppen, killarnas pappa va på mig hela tiden o talade om hur dålig mamma jag va, o att han skulle ta killarna ifrån mig. Jag va livrädd att han skulle lyckas. Men som tur va fick jag behålla dom. Men han höll på att prata illa om mig o fick mig att börja må riktigt dåligt igen, men som tur va så fanns Danne där för mig o även mina andra vänner. Men Danne va den som fick mig att inse hur sjuk jag va o när jag sen bröt ihop på jobbet fick jag mig en riktigt tankeställare o ringde familjeläkaren på en gång o fick en tid för att prata. O det va nog det bästa jag gjort på väldigt länge. O mitt i allt elände så kom ett ljus, jag hade fått ny lägenhet o skulle äntligen få flytta in till stan igen. Men jag kunde inte riktigt glädjas över det eftersom jag va i min värsta svacka någonsin. Men med proffesionell hjälp så va jag snart på rätt väg.
Flytten gck jättebra med hjälp av familj o vänner o jag kunde äntligen glädjas över allt.
Under tiden jag fick terapi så bestämde jag mig för att killarnas pappa ALDRIG skulle få sätta sig på mig igen. O det har han inte fått.
Det har varit det tuffaste året i hela mitt liv men nu är jag starkare än någonsin o njuter av livet.
Har visserligen varit på jakt efter en ny att dela livet med, men jag känner att jag inte behöver det. Jag fixar det här själv, jag har två killar som jag älskar mer än nånting annat o dom har nu en glad mamma som kan njuta av allt o som har kraften att vara med dom.
Tänk att ett år går så fort, men tänk va mycket jag har fått lära mig under detta år, saker som förut varit en självklarhet att nån annan ska göra åt mig.
Jag står nu mitt i livet o jag älskar varje dag av det!!
Hörs!!
Kommentarer
Trackback
