2 år (minus 2 månader) som singel
Jag fattar inte vart tiden tar vägen.
Det är nu 2 år sedan jag o pojkarnas pappa gick ifrån varandra.
Första året va kaotiskt men sen vände det o jag lärde mig att uppskatta ensamheten, visserligen vill jag ha nån att dela mitt liv med men jag har ingen panik att träffa nån.
Det här året som singel har varit fyllt med skratt o gråt.
Har varit på många dejter men ingen som fått mig att fastna förutom en. Därav att jag har minus 2 månader i mitt singelliv. En kille som va hur underbar som helst men dum som jag är så sabbar jag det. Men jag måste följa mitt hjärta o jag måste känna att vi strävar åt samma håll. Men nu tar jag en dag i taget o sen får man väl se va som händer i framtiden. Jag står ju ändå mitt i livet o jag mår faktiskt riktigt bra.
Men visst har jag dagar som jag tänker på hur livet med pojkarnas pappa skulle ha varit nu.
Kanske fler barn, villa osv men inget jag hänger upp mig på. Gjort är gjort o vi har en sån underbar relation som vänner o det är jag överlycklig för. Jag vet att han finns där om det är nåt o jag hoppas han vet detsamma.
Ett bättre ex kan man nog inte ha.
Nu är det bara att blicka framåt o se va som erbjuds.
Hörs!!
